Ja, så var det snuvigt igen… Meja är snorig och rinnig och Molly är lite snorig också. Lite hackiga nätter blir det, men vi får väl hoppas att det försvinner snart. Men först lär det väl fortsätta sin turné till mig, jag lär inte slippa när två barn nyser mig i ansiktet och pussar mig på munnen…

Sen upptäckte vi att vår storodlande granne gått ur tiden för ett par veckor sedan. Vi såg dödsannonsen i tidningen och då insåg vi att vi inte sett honom ute med sin blå ”racer” på länge. Han skulle fylla 89 i år. Vi brukade stanna och småprata med honom när vi träffades, han berättade gärna om sina äventyr under andra världskriget, om hur han låg i skyttegravar i veckor i sträck och hur han fastnade i en pansarvagn och tyskarna kom och sköt alla som levde. Genom att spela död undgick han att bli skjuten. Oerhört fascinerande och gripande berättelser hade han att förtälja. Sånt som måste kommas ihåg av efterföljande generationer. Vad som händer nu återstår att se…

Nu vill vi ha lite vår tack. Gärna en lång och skön vår som sträcker sig långt in på sommarmånaderna. Jag bävar för sommarvärmen… Det känns som om man ”måste” älska sommar och sol och tropisk hetta, men det gör inte jag. Jag vill ha varierat väder, ömsom regn, ömsom sol, och inga veckolånga värmeböljor med temperaturer bortåt 30 grader. Man får ju nästan skäll när man önskar svalare väder under sommaren, men det struntar jag i… 🙂