Nej, det är inget stavfel i rubriken. Det åsyftar att man börjar bli en vana att dagarna går i berg-och-dalbanestil. (Det är dessutom en av Eskilstunastoltheterna Kents låttitlar)

Igår var Molly sorig. Rejält snorig. Man fick torka varannan minut. Molly hostade igår natt. HELA natten… Jag sov väl inte mer än 2 timmar tror jag. Nån timme efter att hon somnat så hostade hon så att hon kräktes. Givetvis så fick hon stanna hemma från dagis, hon lät riktigt slemmig när hon hostade lite på morgonen. Ungefär en kvart efter att jag ringt och sjukanmält henne så var det bortblåst. Hur pigg som helst, till skillnad från mig! Inget snor, ingen hosta, bara en massa energi som lades på hyss. Vi tog en promenad i snålblåsten och jag försökte komma överens med en väldigt envis och busig tjej under resten av dagen. Till kvällen började Meja vråla lagom till middagen var klar. Niklas var i Stockholm och skulle komma hem senare, så det blir ju lite knöligare att räcka till då. Molly var trött och satte på sig pyjamas. Meja fortsatte skrika, vi lyckades på något sätt läsa oss igenom en bok men det var omöjligt för Molly att somna med lillasyster illvrålandes. Till slut kom Niklas hem och fick brottas med Meja ett tag medan jag nattade Molly, hon somnade på två minuter… Men innan jag hann ut ur sovrummet så började hon hosta och hostade tills hon kräktes… Så det var bara att byta sängkläder och börja om igen. När jag till slut kom ut ur sovrummet så sov Meja, och på bordet stod två koppar rykande varmt vitt té, bullar och en liten skål godis tillsammans med en vacker bukett blommor. Rara Niklas… 🙂 Den mindre bra dagen slutade lite bättre.

I morgon blir det promenad igen, hoppas att vädret är bra i alla fall så att Molly kan leka på nån lekplats nånstans.