En vecka efteråt…

Så här dags, en vecka efter Mejas antåg till världen, kan det vara på sin plats med en förlossningsberättelse. Då slipper vi berätta allt så många gånger om och om igen… 🙂

Väntan var lång… Det beräknade förlossningsdatumet kom och gick. Till en början var de ”extra” dagarna nästan desperata och jag letade känningar och testade huskurer. Blev vansinnig på alla frågor om bebisen inte tittat ut än. Som om jag skulle glömma att berätta det… Men när det gått mer än en vecka över tiden så blev jag mer lugn och ansåg att bebisen skulle komma när den var redo.

När jag hade gått 11 dagar över tiden så fick vi komma på kontroll till förlossningen. Detta var på måndag morgon, den 29 september. Ett ultraljud konstaterade att bebisen skulle väga runt 3200 gram och att allt stod rätt till, förutom att det var ganska lite fostervatten men ändå inget onormalt. Läkaren gjorde en snabb gynundersökning, och jag trodde att den skulle bli lika mild som barnmorskan utfört den hittills. Men inte… Plötsligt tog han sats och började gröta runt och det gjorde ONT. ”Jag ber om ursäkt om det gör ont” mumlade han och fortsatte förklara att en sån behandling brukar kunna sätta igång förlossningen. Visst, det ville jag ju men han fick gärna förvarna först!

Vi åkte hem och Niklas åkte vidare till jobbet. Jag hade lite sammandragningar och jag tänkte att det skulle underlätta om jag rörde på mig, så jag cyklade till Ö&B och köpte lite dryck och godis för att Niklas skulle ha under förlossningen. Sammandragningarna fortsatte under kvällen och de blev starkare och starkare. Med Mollys förlossningsförlopp i åtanke så var jag beredd på flera dagar av dessa förvärkar, så jag tog två Alvedon och gick och lade mig. Men inte gick det att sova… Efter nån timme ville kroppen tömma hela ”rörsystemet” och jag hade rejält ont av värkarna som kom med ca 10 minuters mellanrum om jag låg helt stilla. Vid 2-snåret petade jag på Niklas och bad honom hämta en hink eftersom jag mådde superilla vid varje värk. Han bekymrade sig för mig och försökte klocka värkarna. När jag låg och skakade okontrollerat i en tvåminutersvärk, den andra på 10 minuter, så ringde han till förlossningen och fick rådet att åka upp genast. Så det var bara att ringa svärisarna och försöka göra sig redo. Jag kräktes lite och fick så småningom på mig lite kläder med mycket möda. Det kändes inte helt rätt att lämna Molly sovandes med vetskapen att hon skulle bli väldigt förvirrad när mamma och pappa bytts ut mot farmor och farfar när hon vaknade.

Jag kom knappt ur bilen när vi kom till förlossningen, värkarna kom så tätt. Fick åka rullstol upp och blev inskriven under stora plågor. Då var klockan 3. Ville bara gråta av smärtan och tröttheten och när jag fick veta att jag var öppen 7 cm redan så insåg jag att det inte skulle bli tal om någon ryggbedövning denna gång heller… Lustgasen var så välkommen i det skedet, och jag ville absolut inte ligga ner eftersom smärtan var tre gånger värre då. Så jag fick en gåstol som jag stod och hängde på med lustgasen i högsta hugg. Jag hade i princip bara ont i ryggen, rejält, och fick lite morfin för att ta udden av smärtan.

Ett par timmar gick i ett töcken. Niklas småsov i en stol och jag såg till att vara konstant nerdrogad med lustgas för att orka med. Sen fick jag under viss protest lägga mig för att bli undersökt och det enligt barnmorskan var det nästan dags att krysta nu… Men jag hade så ont att jag spände mig och gjorde hela saken värre. Gråten och uppgivenheten ville ta över hela tiden. Kl 6.40 lyckades jag slappna av lite och börja krysta. Det gjorde så djävulskt ont att jag bara skrek rakt ut och jag minns att jag bara ville strunta i allt och krypa under sängen och gråta. Men endast 5 minuter senare kom lilla Meja ut och denna gång fick jag känna känslan av ett nyfött barn på min mage. Världens finaste lilla Meja lyfte huvudet direkt och tittade på sina beundrande och stolta föräldrar som fascinerat följde sin andra dotters första minut i stora vida världen.

Vid det här laget hade jag varit vaken i 24 timmar. Jag var trött och mycket öm i hela kroppen. Nu var det dags för moderkakan att lossna och komma ut, vilket den inte gjorde… De försökte med tre sprutor, hårdhänt massage, akupunktur som fick benen att domna och sen ännu hårdare massage. Efter två timmars tortyr beslöt de sig för att plocka ut den manuellt. Jag undrade om det skulle göra ont och de förklarade att det lät värre än det var, jag skulle ju få ”halvnarkos” (kraftigt smärtstillande medel och lustgas). Jag var så trött och hade fått nog av smärta att jag godtog det. Sen fylldes rummet av människor i vita rockar, 7 st räknade jag till, och jag fick en spruta och läkaren började sitt arbete 30 sekunder därefter. Det gjorde obeskrivligt ont och jag försökte andas lustgas, men det var nåt stopp i masken och narkosläkaren tyckte tydligen att det skulle vara så. Skulle ha kunnat klösa ögonen ur honom om jag hade haft möjlighet. Jag hade ju ONT och läkaren grötade runt och jag kände krampen komma i ben och rygg av att jag spände mig av smärta. Det ”starkt smärtstillande” medlet jag fått hade säkert förväxlats med koksalt, för inte hade det nån effekt…

Efter den pärsen så var det äntligen dags för det efterlängtade fikat. Men jag var så trött och började må illa att jag inte fick ner nämnvärt mycket… Och det som jag fick ner kom upp igen… Tydligen hade jag förlorat 1,7 liter blod, och eftersom jag kräkts och inte fått behålla vätska på länge så var jag dessutom lite uttorkad. Jag fick en påse dropp för att komma ifatt lite. Till slut fick vi komma upp på BB och jag fortsatte må illa och kräkas. Fick tillsägelse att jag skulle gå upp och kissa men det var stört omöjligt, benen bara vek sig och jag skakade okontrollerat. Så det fick bli bäcken till slut…

På kvällen hade jag fortfarande inte kommit upp ur sängen, så då fick jag ytterligare en påse dropp och då blev jag riktigt pigg (jämförelsevis) och kunde gå och kissa. Dagen efter visade det sig att mitt HB (järnvärde) hade åkt ner från 126 till 81, på gränsen till svår anemi alltså. Och det kändes verkligen. Att bara ta sig ner till bilen när vi skulle åka hem var en pärs…

I skrivandets stund, en vecka efter att allt började, så mår jag hyfsat bra men är lite förvånad över det långsamma tillfrisknandet. Är fortfarande matt och orkeslös och pendlar mellan lycka, frustration och tårar hela tiden och har nu blivit förkyld också… Känns lite surt… Jag vill verkligen bli frisk och stark nu!

En reaktion på “En vecka efteråt…

  1. svärmor

    Låt det ta sin tid, så blir du frisk o kry. Sen är man känsligare efter en forlossning, men det brukar gå över. Så vet du att behöver du hjälp så finns svärmor till hands, bara att ringa.
    kram

Kommentarer inaktiverade.